Anders Gerdins samvete

Ibland känns det smått fantastiskt att lyssna på vackert formulerade förklaringar till ett tveksamt publicistiskt handlande. Kvällstidningar tar alltid kommersiella beslut, men motiverar dem med vackra och finstämda fraser som "tryckfrihet, opinionsbildning, demokrati och publicistisk sed". Det är då man inser att kunskap är makt. När kommersiella medier får frågor om de kommersiella avvägandena kommer de alltid lindrigt undan. De svenska journalister som nu intervjuar Anders Gerdin kan nämligen mer om journalistisk och pressetik än vad de kan om realiteterna kring att driva en kommersiell verksamhet. Därför handlar alltid "eftersnacket" kring klantiga publiceringar om pressetik. Aldrig om affärslogik.

Bild och namn på 13åringen behövde inte Aftonbladet pröjsa en spänn för. Den dagens storsäljare fick de gratis när de ringde "för att kolla hur hon mådde". Något som glädjer Aftonbladets ägare, men gör utnyttjandet av ett traumatiserat barn ännu mer tveksamt.

Speciellt då vi inte har några böter i det här landet för medier som tjänar pengar på att förstöra människors liv. Visst... Anders kommer göra en pudel, och visst... Rädda barnen, Barnombudsmannen kommer stå i "Debatt" eller nån annan stans och säga "fy fy"... men när allt kommer omkring har inget förändrats. Föräldrarna fick inte en spänn, deras dotters namn och bild är riksbekant och Anders fixade ett fint försäljningsresultat den dagen. Att riksdagen ännu inte sett till att böter står i relation till intäkter för kommersiella medier är ett uttryck för en gränslös politisk naivitet och blåögdhet.

I Resumé ställer Anders den retoriska frågan "man kan fråga sig om det finns några som är bättre skickade att avgöra om flickan ska ställa upp i intervju, än föräldrarna". Den frågan öppnar för en annan fråga. Nämligen vem som är bäst skickad att avgöra och ansvara för vad som publiceras i Aftonbladet?